Gå till innehåll

Bihotell öppnar snart!

Bihotell (alternativt ”stekelhotell” eller ”insektshotell”) snart färdigt! Jag har ordnat en enkel men trevlig variant inför nästa vecka då jag och ett gäng skolbarn ska göra klart hotellet och sedan hänga upp på ett bra ställe. Det blir spännande! Eftersom det är en ”byggsats” kommer vi att hinna sätta ihop den tillsammans och barnen får känslan att de gjort färdigt något viktigt. Det är ju lättare att känna entusiasm och nyfikenhet då. Sedan får naturen göra jobbet! 😃🐝👍

Bihotell / stekelhotell / insektshotell. Kärt barn har många namn...

Men hur fungerar det och vad ska man tänka på? Ja, till att börja med kan man ju undra varför man ska bygga hotell till bin? Vad många - kanske de flesta? - inte vet är att det faktiskt finns många olika sorters bin. Det finns alltså inte bara den där typen av bin som bor i flera tusen i ett gemensamt samhälle i stora bikupor. Vad som är speciellt med den arten är ju att vi människor har domesticerat honungsbiet (gjort det ”tamt”; ibland säger folk ”tambi”) för att kunna dra nytta av honungsbiets arbete med att skapa honung och vaxkakor. Honungsbiet är bara en art bland bin, och bara i Sverige finns det några hundra andra arter bin, där alla mer eller mindre lever ensamma, dvs ”solitärt”. Solitärbin behöver också ställen att bo på, men till skillnad från honungsbin som bygger stora samhällen lever solitärbin enskilt.

Bon? Innebär det att biet bor där? Nja, när vi pratar om solitärbin och de bihotell vi bygger är det framförallt att de behöver platser för sina små ägg, som kläcks till larver, som behöver mat för att växa och förpuppas för att omvandla sig till vuxna individer. Det behövs alltså skrymslen där ”mamma bi” kan gömma ett ägg bredvid en samling näringsrik föda.

Solitärbiet (honan) samlar in pollen och nektar och samlar ihop det till ett slags boll som är ”bibröd” till avkomman. Bibrödet lägger honan i ett litet skrymsle (t.ex. en brädbit där någon vänlig själ har borrat ett långt hål med en borrmaskin - helst minst 6 cm djupt, gärna mycket längre, och med en diameter av 3-13 mm) och när det blivit till en liten gulaktig boll lägger hon ett litet ägg där, varefter hon murar igen hålet. Iallafall gör just ”murarbin” detta, bland vilka det söta rödmurarbiet är en trevlig hotellgäst.

Rödmurarbi som murar igen hålet med lera. Där innanför ligger det en boll med bibröd (pollen och nektar) samt ett litet ägg som honan har lagt på bollen. Faktum är att det förmodligen ligger flera celler av denna typ, sekventiellt igenmurade i borrhålet.

Ägget kläcks ganska snart efter att det har murats in. Larven som kommer fram käkar upp maten som finns där och växer...och växer...och växer. När den är tillräckligt stor (förmodligen är all mat uppäten vid det laget) förpuppas den och genomgår, precis som fjärilslarver, en fantastisk förvandling från larv till fullvuxen individ. Men istället för att krypa ut ur hålet så går det in i ett slags dvala under höst och vinter för att senare, när solvärmen under våren väcker den till liv, vakna upp och gnaga sig ut ur sitt förseglade hem. Väl ute i den storslagna naturen är det bara att starta upp vuxenlivet, och därmed börjar livscykeln om på nytt. Vad som gäller då är att besöka blommor, äta, och samla mat för nästa generation. På köpet blir de blommor som bina besöker pollinerade, vilket är utomordentligt viktigt för växter, naturens ekosystem och i förlängningen oss människor. Coolt va?!!

För att hjälpa solitärbin kan vi tillverka bohålor genom att borra hål och sätta upp bihotell på bra platser. En bra plats är gärna skyddad från ihållande väta och regn, så sätt gärna upp bihotellet på en solig vägg men i visst skydd av t.ex. en taknock.

Lycka till! Kolla gärna in mina inlägg på sociala medier (naturpedagogen på facebook samt naturpedagogen på instagram) för uppdateringar från bihotell och annat smått och gott i naturen.